Vad hände när de första Gimlebyborna kom till Ragnarike

Skymningen kom senare i detta nya land, konstaterade en grupp vikingar som stod vända mot solnedgången som lämnade efter sig en röd horisont vid trädlinjen.

"Hon sätter långt mer i norr här uppe", sa bonden Albod.
"Jo", sa Jarlen Tjalve, Hövding över Baldersheim
"Det blir en bra dag till havs…", sa en som hette Göta, även kallad sjöfararkaptenen.
Ingen förstod riktigt vad hon menade, havet var långt härifrån. Ingen sa något mer efter det. Alla stod tysta och sög i sig solnedgångens sista ljus. Kanske tänkte de på Baldersheim, och forna somrar.

Sigyn harklade sig:
Sakta sluter himlens öga.
Åter dagen äts av dunkel skugga”.

Hövdingen, hummade gillande. Ett kväde var aldrig i vägen.
Var detta platsen?, tänkte han. Här fanns skog, vatten och en väg åt både norr och syd.
"Här slipper vi röja ny väg", konstaterade Timmermannen.
"Men höjden hade varit säkrare" säger Götrik och pekar upp mot den kala höjden där förr träd stått.
"Men blåsigare", Svarar Embla.
Hövdingen nickar åt det sista, han hade lärt sig vörda sin dotters råd.

Sjöfararkaptenen gav sig inte och pekade ut över den lilla sjön Blackevatten. "Denna pöl är svart och grund, här kan vi inte bygga skepp. Man bygger riken vid vattenvägar, skicka scouter norrut Tjalve, där finns stora vatten, jag känner det i luften".
"Nej, det får bli här vi bygger vår by". En hövding hade makten att besluta, men också den som stod med ansvaret om det visade sig vara fel. Han var ganska säker på sin sak, han hade i hemlighet skickat ut en av Hervors döttrar som i sällskap med Götrik sett en stor sjö norröver, så Göta hade rätt, men där fanns också träsk och en illavarslande snårskog. Tona hade trott sig se svartblod, men Götrik tvivlade.

Bydåren som stått och himlat med ögonen medan han tuggade på sin egen tunga viskade, "Natten, natten slipar sina knivar".
"Åh tyst med dig”, säger Embla", hennes tålamod med bydåren var kort.
Bydåren tog illa vid sig av bråk. Tidigare under dagen hade svärd lämnat sina skidor.
Rådet hade beslutat att den nya platsen var för Balderheimare enbart. De Lösdrivare och västlänningar som vandrat med dem norrut fick sätta sina bopålar annorstädes hade det beslutats.

Det var mellan hövdingen och hans halvbror Atle som klingar korsats. Atle hade bannlysts från Baldersheim långt innan katastrofen. Han gav sig i viking och hade tagit sig den högmodiga titeln: "Den vandrande krigaren". Nu kom han vandrandes med västlänningarna och trodde att bannlysningen inte gällde i detta nya land.
"Din fars ord gäller likväl om han är död", sa Embla till sin farbror.
Tjalve hade för många år sedan besegrat Atle i tvekamp och tagit över titeln jarl över Baldersheim.
I dag behövdes ingen strid, saken var avgjord sedan länge. Götrik och Embla ställde sig vid Hövdingens sida, och Atle fick vred vända och lämna byn, för andra gången i sitt liv.

Orcherna kom ur skogen i öster, där skuggorna redan var långa.

"Se där", ropar plötsligt Götrik, hövdingens livvakt. "Jötnurs avkomma".
De var bara fem, men storväxta och till synes stridsdugliga, en hade sköld, en annan brynja och alla hade långa klyvare. Bland Gimlebyborna var det Hövdingen, timmermannen, Embla, Sjöfararkaptenen, bydåren, Sigyn, Bonden, Tona ur truppen Hervors döttrar och Götrik. Totalt nio till antalet, men Bonden var obeväpnad och Sigyn hade inget annat vapen än sin tunga och dessa orcher var inte här för att tävla i gåtor. Bydåren vaggade från sida till sida och skrek: "Ragnarök, Ragnarök".
Nej du vettlöse”, sa hövdingen med ett snett leende som ofta föregick blodspillan. "Detta är blott fem vilsna själar som längtar tillbaka till Hel".

"Sigyn spring efter hjälp", väser Embla. Bonden Albod tar upp en sten och ställer sig framför sin Hövding. Det var det sista Sigyn såg innan hon sprang mot lägret bara 200 meter bort. Det skulle hon minnas i det kväde som denna strid skulle komma ge upphov till.

Timmermannen drar undan Bonden just innan ett hugg faller, och får själv ett skärsår längs armen. Hövdingen ser tillfället och stiger fram och hugger den orch som just rispat Timmermannen. Det tar över axeln på orchen och krossar nyckelbenet, orchens klinga faller till marken och hövdingen sätter direkt foten på den och drar sitt svärd i ett kraftigt hugg uppåt längs orchens bål. "Tillbaka  till Hel", säger Hövdingen lakoniskt. Det är det sista orchen hörde.

Nu återstår fyra orchklingor mot sex dragna vapen bland Gimlebyborna.

Götrik går mot orchen som har sköld och Götrik som har fördelen av att vara vänsterhänt cirklar ut åt vänster, bort från orchens sköldarm. Götriks fotarbete växlar tyngd från höger till vänster och tillbaka och när han får in rytmen faller huggen i vartannat steg och den som inte följer i dansen brukar snart bli bortgjorda. Men denna orch är erfaren och blockerar svärd mot svärd.

Hövdingen söker sig ut mot sin dotters sida där den största av orcherna angripit henne. Hon sätter just upp sitt svärd mot ett väldigt nedåtgående två-handshugg och trots blockaden kan hon inte hålla emot, Hövdingens svärd är där i sista stund och avleder hugget ut mot tom luft. "Dubbelfattning”, väser Hövdingen.

Sjöfararkaptenen står med kortsvärd bredvid Tona och tillsammans försöker de omringa en orch, men denne lyckas skickligt manövrera så att en stenbumling kommer mellan sig och Tona. Sjöfararkaptenen får kasta sig bak för att undvika en kraftig sving från höger till vänster. Och i det steget faller sjöfararkaptenen ned i ett dike och tappar sitt vapen. Tona tar tillfället att hoppa upp på stenen och utdelar ett hugg mot orchens ringbrynjeklädda axel. Hugget blockeras med orchens klinga och från bakom sin rygg drar varelsen fram en påk som han i samma rörelse slår över Tonas knä, som viker sig och hon stöper med huvudet före mot marken.

Götrik har ovanligt svårt med sin motståndare och får lägga sin energi på att blocka och backa.

Timmermannen som bara hade haft en kort vedyxa i bältet står några steg bak och letar efter fri linje att sända iväg sitt kastvapen. Götrik tycks klara sig själv så han vänder sig mot Hövdingen och Embla som nu har varsin motståndare.

Hövdingen som sett allt som hänt summerar på en sekund läget. Sjöfarakaptenen och Tona är utslagna, Götrik trängd, och snart sluter den 4e orchen upp mot Embla som då får två emot sig. Hjälp borde vara på väg snart, men kan Embla stå emot två av dessa monster? Knappast. Han tar ett blixtsnabbt beslut, byter vapenhand och får nu större räckvidd på sin vänsterflank och utdelar ett oväntat hugg ut mot sin dotters motståndare som helt oblockerat tar djupt in i orchens sida. I den manövern har han nu lämnat sig helt blottad för sin egen motståndares nästa hugg, vilket han redan räknat ut och bestämt sig för offra sin ena svärdsarm. Den oskyddade armen ovanför sitt huvud möter den skarpa klingan, benet bryts och klingan går rakt igenom underarmen. Han vet redan när smärtan far genom kroppen och hör sig själv vråla "Oooooden", att detta blir ett kväde som kommer leva i generationer om han har tur. Hur Sigvard vänstersvärd räddade livet på sin dotter. Vänstersvärd är nog ett tillmäle han kan leva med om han nu bara kan få loss sitt svärd som sitter i den första orchens sida.

Allt han behöver göra nu när hans motståndares vapen svept ner mot marken är att stöta uppåt i bukens sida på sin motståndare med sitt nästa hugg. Han sneglar till vänster och ser nu varför han inte får loss sitt svärd. Orchen har med sina båda händer tagit tag i svärdsklingan och håller fast den i sitt djupa sår. Orchen skrattar triumfatorisk medan det gurglar blod ur luftstrupen på honom. Embla har redan vänt sig åt vänster mot den orch som just fällt Tona och som nu är på väg mot Embla, och hon ser inte vad som nu sker hos sin far.

Med en hand dinglande lös vid armen och sitt vapen fast i orchens kropp borde hövdingen kunna släppa sitt vapen och ta ett steg tillbaka undan sin motståndare som höjer klyvaren för ännu ett hugg, men aldrig har Hövding Tjalve släppt greppet om sitt svärd i strid. Han är osäker på om det finns plats i Valhall för den som dör vapenlös. "Slå din best", väser han just innan hugget tar djupt i hans bringa och han segnar ned på knä, fortfarande med greppet om sin svärdshjalt.

Genom luften kommer nu Timmermannens yxa, far förbi den på knä stående hövdingen, och sätter sig djupt in i bålet på orchen vars klyvare fortfarande sitter fast i Hövdingens mage. I denna stund backar Götriks och Emblas motståndare och retirerar. Längs vägen upp till lägret kommer tio man ur hirden springande, anförda av Holger Holm. När de kommer fram är striden redan över.

Kvar på marken ligger tre döda orcher, två fällda av hövdingens svärd. Bredvid dem Tjalve, Jarl av Baldersheim, som aldrig hann bli hövding över Gimleby. Hans sista ord blev: "Det gick väl sisådär".

Läs om Tjalves färd till Valhalla och om valet av Gimlebys första hövding.

Ragnarike, Gimleby, första året...

Förste rådman nickar åt soldaten vid klockan. Det är lite tidigt, ännu inte mid-dag, men alla är ivriga att börja. Soldaten sveper med blicken över platsen som ska bli hans nya hem efter flykten från Baldersheim. Gimleby. Ännu finns bara några enkla hus resta, men ett flertal tält är uppsatta. Det ryker redan från köket, bagaren har redan tagit ut första omgången ur ugnen. Soldaten känner lukten hela vägen till där han står vid porten. Nybakat bröd - livets enkla små behagligheter. De skulle säkert kunna få ett gott liv här vid Nordmarkerna långt från farsoter och krig i söder.

Han ställer ifrån sig spjutet och fattar träklubban och slår tre slag i klockan. Det är första gången det rings till ting i Gimleby. Ljudet är oroväckande högt och glider ut över hygget i norr. Undrar hur långt det kan höras, tänker han. Soldaten tittar norrut. Det finns bara några få ynka stammar resta till palissad åt det hållet. Alltför få. Vägen norrut är bred. Vem behövde en sådan bred väg, vilka varelser hade befolkat dessa land innan Gimlebyborna kom hit. Och vem hade fällt alla dessa träd, det var som en jätte gått fram med en yxa stor som en man.

Rådmannen heter Hedvig och står med ståthållaren nere vid kampringen. Det är ståthållaren som ansvarar för hövdingens hushåll. Byns jarlar hade hållit råd redan på morgonen. Det var ett möte i sorg. Deras hövding, Tjalve den eftertänksamme, som lett dem från Baldersheim hade fallit dagen innan i strid med orcher. De hade honom att tacka för att ha klarat sig undan katastrofen i söder. När andra stammar slets i itu av osämja enades Baldersheimarna under hövdingens varsamma ledning, han släppte makten till rådet och lät tinget avgöra alla frågor som berörde folket. Med en känsla av samhörighet tog de sig an alla utmaningar.

In längs mittgatan i byn vandrar nu sex soldater ur Gimlebys Hird bärandens på hövdingens döda kropp. Ett dygn sedan var han full av kraft och vishet, och nu bara ett skal. Var hans ande redan i Valhall eller var den ännu kvar i kroppen? Sådant kunde nog Shamanen svara på, han som nu gick framför likbärarna. Någonstans i från kunde det höras en vemodig flöjt spela och långsamma slag från en trumma. Fram stiger Sigyn, byns skald och läser entonigt.

Ur nattens skuggor stiger Jarlens bane.
Åtta till antalet, törstiga till blod.

Hövdingtrogen bonden Albod
vapenlös och modig
möter Jötnurs bröder.

Fram stiger Hövding Tjalve och dräper ensam trenne.

Sköldlös möter armen klingan
Svärdshand faller, utan arm.
Fem fingrar fast om svärdet.
Slå din best, i morgon blir det fest i Valhall

De axlar som bar hövdingen var Ceremonimästaren Skogsgrim, Brynhilde ur hirdtruppen Hervors döttrar, Hövdingens dotter Embla, Hirdens jarl Holger Holm, hövdingens främste livvakt och brorson Götrik, och Timmermannen Tybalt, hövdingens bäste dryckesbroder.

Lagmannen som står bredvid Rådmannen Hedvig viskar: "Han lämnade ett testamente..."
Rådman Hedvig: "Va! Har du öppnat det?"
Lagmannen: "Nej, eller..."
Rådman Hedvig: "Men varför..."

"Scch", hördes tystande från ceremonimästarens assistent.

Bårbärarna har ställt ned hövdingen i mitten av kampringen. Hela byn står samlad i ring runt på lagom avstånd från Shamanens fyrfat och kroppen som är insvept i ett vackert tyg. Det ligger ett svärd på hans bröst.
Shamanen vänder sig mot ringen av människor och säger: "Det är vår sed att inte sända vår hövdingar ensamma till Valhall. Denna slav har i sin kärlek till hövdingen frivilligt valt att följa honom till dödsrikets portar".
En av hövdingens livvakt släpar fram en högst motvillig slav.
"Det finns ingen större ära…." fortsätter byns Shaman, men avbryts av en röst ur församlingen. "Det hade Tjalve aldrig gått med på!"
"Tjalve reder sig själv, han behövde ingen att luta sig mot i livet och behöver det nog inte i livet efter", säger någon annan och stiger modigt fram till ringens framkant.
Nu stiger Hövding Tjalves dotter fram och alla tystnar. Hon är ung, men inger respekt i byn, främst för sin snabba tanke.
"Min far föddes i den gamla tiden och höll gamla riter högt… men aldrig har han tagit ett liv i onödan".
Shamanen står nu och vaggar och hummar som en galen och folk backar, medan han med hög röst ropar:
"Ve det folk som inte ger gudarna vad som dem tillhör!"

Plötsligt hörs en ringning från vaktens klocka, fem snabba i rad, vilket betyder att okänt folk närmar sig byn. Från byns norra infart hörs en vakt ropa - "krigare på häst kommer". En flämtning går genom folkhopen, men inte för främlingens skull. Allas ögon är riktade till mitten av ringen.
Upp ur röken mitt i ringen reser sig till allas hänförelse den som föll vid porten, Baldersheims älskade hövding Tjalve den eftertänksamme.
Till och med Shamanen fryser till och stirrar. Detta är något som ingen väntat sig. Vid byns norra öppning står en häst som bär en krigare med spjut, hjälm och sköld. Ett långt hår svallar nedanför hjälmen. Vakten står på darrande ben framför hästen med sänkta armar och utan kraft att lyfta sitt svärd.
"Det är Valkyrien" viskas det bland folket. "Se Valkyrien". Hon sitter stel, utan att möta någons blick, som om hon inte är av denna världen. Som en gengångare reser sig den döde hövdingen, lockad av valkyrian vandrar han blek och odöd mot henne. Hon vänder hästen och de två vandrar i väg över hygget. Tjalves dotter tar några steg efter dem, men en av hövdingens livvakter hindrar henne varsamt. Trumman och flöjten får liv. Shamanen sjunger en ramsa på okänt språk, medan två figurer försvinner över kullen. Byns klocka ringer till dess hövdingen ännu inte kan ses. Shamanen förkunnar:
"Se där går Tjalve einhärjare till Oden i Gannduls följe. Detta är ett tecken att Gimleby ligger i skuggan av Asgård. Här skola hövdingtrogna härskaror bo och i allan tid äga hugnad".

Ceremonimästaren tystar klockringaren med en nick och tar till orda.
"Det är märkliga tider vi lever i och låt oss nu se mot framtiden och fira försynen och vår ankomst till de Norra Markerna. Låt vår krögares flinka värdar likt Rist och Mist hälla upp till en skål till Tjalve den eftertänksammes minne".
"...för när det kom till att dricka behövde han inte tänka två gånger" ropar timmermannen glatt.

Ståthållaren stöter i sin stav och förkunnar: "Låt tinget samlas - Nu är tid att välja en ny ledare, tre goda Jarlar har trätt fram och erbjudit sig". Embla var tekniskt sett ännu ingen Jarl, men enbart lagmannen brydde sig i detta läget om sådana petitesser.
Ceremonimästaren tar ordet igen:
"Vissa av er har sagt att Embla, hövdingens dotter är för ung. Men är hon bara hälften så rask som sin far så räcker det åt Gimleby.
Här på min högra sida står Jarl och jordägare Ottar Bredhand, under hans ledning kommer vi kunna äta oss runda och glada, vill jag lova, hans sinne för skog, lantbruk och handel kommer göra byn rik"
"I alla fall kommer han själv äta sig mätt
" viskar Götrik ur hövdingens livvakt, högt nog att nästan alla hör.

Ceremonimästaren fortsätter: "Och här, inte så hög, men med en svärdshand bättre än de flesta, står jarlen över hirden, Holger Holm".
Jarlen som är en charmant man, tar ett steg fram och säger med hög röst: "och hade jag funnits där vid hövdingens sida när dom kom så kan jag lova att vi inte hade behövt stå här idag och göra detta val".

Den otålige ståthållaren nästan fräser, irriterad över bristen på formalia: "Låt oss göra detta val snabbt, ni känner ju alla dessa tre väl. Ni som vill ha Embla till ledare i rådet gör er röst hörd".
Ett högt entusiastisk skrål hörs i ringen.
"Ni som väljer Ottar Bredhand, nu är er tid att tala"
"Ja" ropar några.
"Och slutligen vilka vill höras för Holger Holm"?
"En svärdsman för farliga tider i okänt land - det är vad vi behöver", säger Ottar med onödigt hög röst för att visa att han minsann inte är sur för att bli brädad, han har redan hört att han inte är folkets val. Jarlen Holm tittar surt, att bli förknippad med Ottar tror han inte förbättrar chanserna att bli vald.

För någon sekund ser ceremonimästaren rådvill ut men efter en viskning med lagmannen säger han: "Jag finner att det står mellan Embla och Holger Holm. Har ni något att säga?"

Embla stegar fram kavat:
"Jag bär inte bara min fars blod, jag bär alla hans ord och tankar som jag vördar som skatter. Ingen här känner hans vägval lika väl som jag. Med rådets hjälp är jag redo att ta denna uppgift om ni vill ha mig"
"Holger?"
Holger stiger fram, hans två-handssvärd släpar nästan i marken.
"Embla har skådat Forsetes vishet och jag har en svärdsarm som är känd i hela Midgård. Götrik skrattar till. Holger fortsätter: "Låt oss tillsammans bygga det nya Gimleby".
Dessa ord faller i god jord och många hurrar, mest för att de uppskattar en oförvägen friare, men Embla ser måttlig road ut, speciellt som hon, som alla vet, har ett gott öga till Götrik.
"Det behövs mer än en trött gammal svärdsarm för att imponera på mig", säger hon och det tystnar någon sekund innan det hörs skratt. En sådan förolämpning skulle kostat blod om den sades av någon annan än en Jarl eller Embla. "Och som du själv sagt, hade du varit där du skulle vid min fars sida när han behövde dig hade vi sluppit stå här idag".
Vid dessa ord vet inte Holger Holm var han ska göra av sig, här befinner han sig plötsligt i en duell som inte kan avgöras med svärd.

Lagmannen som stått och fingrat på en pergementrulle och liksom letat efter en paus att träda fram i, ser sin chans när folket i byn släppt ifrån sig ett uppskattande mummel efter Hövdingadotterns vältalighet.
Lagmannen tar ett beslutsamt steg fram, men till det tar han bara med en förvirrad uppsyn och en tveksam harkling. Ceremonimästaren ser på honom frågande.

"Det finns ett testamente" mumlar lagmannen.
"Tala ur skägget" säger ståthållaren.
"Hövdingen lämnade ett testamente. Han har valt en efterträdare, eller han har sagt att, det ska vara så att det blir den som, han menar kan, vara den bäste och…."
"Ja men läs det då", väser ståthållaren
Lagmannen lämnar över pergamentet till ceremonimästaren som lämnar vidare det till sin assistent Hildur.
"Tystnad" ropar ståthållaren.

Hildur läser:
"Till Gimlebys hövding vill jag att folket accepterar den som är kvicktänkt, kan smida ett kväde i rättan tid, och som avgår med segern i Hödurs Tvekamp".
Ett sus går genom församlingen, säga vad man vill om Tjalve, men till och med i sin död vet han vad folk vill ha, denna dagen tycks utveckla sig till en mycket spännande dag.
Ceremonimästaren ler och ropar:
"Låt smeden ta fram två slöslipade svärd - gör klart för Hödurs Tvekamp".
"Sigund vår skald, var är du, kom och döm dessa tre i skaldekonst
",
"Mäster skrivare har du några gåtor att utmana våra hövdingakombatanter med".
Och Hildur fyller i: "Och krögare, tag fram dricka till folket". Flöjten vaknar till liv och trumman följer friskt.

Det utvecklar sig till en god dag i Gimleby. Vid skogens kant står sjöfararkaptenen och tittar bort mot kampringen och allt glam, med ett uttryckslöst ansikte vänder hon sig om och försvinner in i skogen. "Denna byn bärs fram av sin egen dårskap" muttrar hon.